20 Juni 2012

(Långt inlägg)

 

Ska berätta lite om vad som hände den dagen och förändrade mitt liv drastiskt, igen.

Dagen började som vanligt med att man klev upp, åt frukost, datade och drack massa kaffe. Kan inte minnas direkt vad det var för väder, men det regnade inte iaf. Dagen gick och min farmor ringde och funderade på vart min far var. Är inte första gången hon gör det så jag tänkte inte mer på det. Mobilen hade hon dock inte ringt, plus att den brukar han glömma hemma ibland när han åker iväg. Det gick några timmar så ringde farmor igen och hon var riktigt orolig. Hon hade ännu inte ringt mobilen. Jag sa att jag gör det och så hör jag av mig. Har för mig att jag både ringde och skickade sms, men inget svar. Ringde upp farmor och sa att jag kan cykla förbi pappa senare, för jag skulle ändå förbi dottern A.

Började nu själv känna en liten oro i kroppen, men tänkte att det är nog bara vi som överdriver.  Dottern A ringde och sa att hon satt på bussen, och jag berättade att jag skulle bara cykla förbi morfar (min far) innan jag kommer. Hon tyckte att vi kunde mötas hos honom.

Satte mig på cykeln och gick igenom i tankarna att vad ska jag göra om det har hänt nåt? Och hur vet vi om det har hänt nåt? Kom fram till att jag tar det när jag kommer fram.

När jag väl var framme (hade cyklat fort) så stog redan dottern A och ringde och knackade på dörren, och den var låst och ingen öppnade. Såg att pappas cykel stog kvar på gården, cyklade förbi parkeringen och såg även att bilen stog kvar. Nu vart jag orolig på riktigt. Som tur är det på bottenplan, så vi börjar kika genom  fönsterna. I köket, ingen pappa, kollade även sovrummet – där var det ingen pappa heller.  När vi då kom till vardagsrummet så såg vi att han satt i fåtöljen. Såg direkt att hans ansiktsfärg inte var som vanligt. Vi knackade och ropade, ingen kontakt. Insåg då att han var död. PANIK! Och dottern A var med, var inget jag ville att hon skulle uppleva.

Ringde 112, vet att ambulans inte tar en avliden med sig. Men vi visste ju inte direkt om han levde eller bara var otroligt sjuk. Dom skulle skicka både polis och ambulans. Under tiden ringde dottern A min man och bad honom komma.

Gick inte många minuter innan både ambulans och polis kom med sirener.  För att göra historien kort, så slutade det med att dom slog in rutan till vardagsrummet och konstaterade att han inte hade nån puls.

Var i kraftig chock, jag måste meddela farmor, min syster och andra släktingar. Plus att polisen ville ställa massa frågor samtidigt som jag ville vara ett stöd för min dotter. Lyckades nog inte så bra med det.

Fick till sist tag på min syster som var på jobbet, och hon blev naturligtvis otroligt chockad. Det vart vi alla, var ju inte så att han var allvarligt sjuk eller nåt.

Min syster gick in för att säga hej då till våran pappa medans jag fortfarande stog kvar ute. Skulle jag våga gå in?

Till sist tog jag mod till mig (med hjälp av min man) att gå in och säga hej då. Var otroligt jobbigt och reagerade kraftigare än jag trott. Men var nog det bästa, att få säga adjö ordentligt.

Polisen var kvar länge, vi var ju tvungen att vänta in rättsläkaren för att få dödsförklara honom innan dom kunde ta honom därifrån.

 

Ja det var lite om vad som hände den dagen. Hela sommaren har varit ett kaos, ordna begravning m m. Tur vi har varit två om det, jag och min syster. Har funderat länge på att skriva om den här dagen , men var nog inte mogen förrän idag.

Var rädd om er alla och ta vara på varje dag.  Och tack alla som varit ett otroligt stöd för oss.