Hur livet kan förändras
Fram till 14 september 1994 så tyckte jag att jag hade ett helt ok liv. Just fått mitt andra barn, E och livet var faktiskt ganska underbart. Levde verkligen för mina barn och min familj. Jobb och studier före det hade funkat ganska bra. Jag gjorde det jag skulle och klagade inte nämnvärt.
Sen då den där dagen 14 september så hände det som förändrade allt, framför allt mig. Min mor hade levt ett destruktivt liv så länge jag kan minnas, och minns att varje gång telefonen ringde så väntade jag mig ett dödsbud. Och just det här dagen gjorde de det.
Vi hade varit hemma hos svärmor och svärfar över helgen (som vanligt), passerade Vännäs där mamma bodde och tänkte bara kika in och säga hej. Var och ringde på och det öppnade inte, inte så ovanligt dock. Så jag funderade inte mer på det. Vi kom hem och min dåvarande kille for iväg på sitt jobb. Minns att jag ringde svägerskan och pratade och det ringde in. Då var det min morbror T som ringde och grät och berättade att mamma var död. Tur att mamma alltid har dörren låst, annars hade jag gått rätt in och sett henne död, och det vill jag ju inte.
Fick otroligt mycket hjälp av min svärmor och deras familj. Dom tömde och städade lägenheten och ordnade allt - har nog aldrig tackat nog för det *TACK*
Min yngsta dotters första år går tyvärr i som ett töcken och många år framöver. Men jobbade, ett tag hade jag tre olika jobb. Livet funkade. Men bara blivit värre dom sista 10-12 åren. Känner dock att mkt har blivit bättre bara dom sista åren, och det är otroligt skönt. Men då har jag mina dagar och ibland veckor när jag går tillbaka till mitt gamla mående, och det suger. Berättar inte mkt för vänner och bekanta, dom har ju faktiskt nog med sig själva. Lyssnar gärna på dom när dom behöver prata av sig, men själv har jag otroligt svårt för det.
I Augusti 2009 så sa jag upp mitt sjukbidrag och började plugga. Vill ju så gärna vara som alla andra. Och sen dess har jag kämpat på, mycket påbörjat men inget avslutat. Nåt vill jag ha att göra på dagarna men på heltid är alldeles för mkt. Många omkring mig har nog svårt att förstå, för när dom väl träffar mig så har jag ju "bra" dagar och är nog som dom flesta. Dom träffar inte den Helen som helst sitter inne i lägenheten och trycker.
Som läget är nu så är det bara för mkt, har kontaktat vårdcentralen och se vad dom kan hjälpa mig med. Går redan hos en underbar psykolog där. Problemet som då kvarstår är ju att när jag sa upp sjukbidraget så vart jag nollad hos försäkringskassan. Dvs jag har ingen sjukpenning. Så egentligen har jag inte så många val, bara att kämpa på med skolan trots att jag inte klarar av det. Har överklagat massor till förvaltningsrätten men med bara avslag.
Då är det en annan sak jag funderar över, när det gäller psykiskt mående. Hur mycket är arv och hur mkt är miljö??
Nog med tråkigheter från mig, för stunden. Kram alla och ta hand om er <3
Sen då den där dagen 14 september så hände det som förändrade allt, framför allt mig. Min mor hade levt ett destruktivt liv så länge jag kan minnas, och minns att varje gång telefonen ringde så väntade jag mig ett dödsbud. Och just det här dagen gjorde de det.
Vi hade varit hemma hos svärmor och svärfar över helgen (som vanligt), passerade Vännäs där mamma bodde och tänkte bara kika in och säga hej. Var och ringde på och det öppnade inte, inte så ovanligt dock. Så jag funderade inte mer på det. Vi kom hem och min dåvarande kille for iväg på sitt jobb. Minns att jag ringde svägerskan och pratade och det ringde in. Då var det min morbror T som ringde och grät och berättade att mamma var död. Tur att mamma alltid har dörren låst, annars hade jag gått rätt in och sett henne död, och det vill jag ju inte.
Fick otroligt mycket hjälp av min svärmor och deras familj. Dom tömde och städade lägenheten och ordnade allt - har nog aldrig tackat nog för det *TACK*
Min yngsta dotters första år går tyvärr i som ett töcken och många år framöver. Men jobbade, ett tag hade jag tre olika jobb. Livet funkade. Men bara blivit värre dom sista 10-12 åren. Känner dock att mkt har blivit bättre bara dom sista åren, och det är otroligt skönt. Men då har jag mina dagar och ibland veckor när jag går tillbaka till mitt gamla mående, och det suger. Berättar inte mkt för vänner och bekanta, dom har ju faktiskt nog med sig själva. Lyssnar gärna på dom när dom behöver prata av sig, men själv har jag otroligt svårt för det.
I Augusti 2009 så sa jag upp mitt sjukbidrag och började plugga. Vill ju så gärna vara som alla andra. Och sen dess har jag kämpat på, mycket påbörjat men inget avslutat. Nåt vill jag ha att göra på dagarna men på heltid är alldeles för mkt. Många omkring mig har nog svårt att förstå, för när dom väl träffar mig så har jag ju "bra" dagar och är nog som dom flesta. Dom träffar inte den Helen som helst sitter inne i lägenheten och trycker.
Som läget är nu så är det bara för mkt, har kontaktat vårdcentralen och se vad dom kan hjälpa mig med. Går redan hos en underbar psykolog där. Problemet som då kvarstår är ju att när jag sa upp sjukbidraget så vart jag nollad hos försäkringskassan. Dvs jag har ingen sjukpenning. Så egentligen har jag inte så många val, bara att kämpa på med skolan trots att jag inte klarar av det. Har överklagat massor till förvaltningsrätten men med bara avslag.
Då är det en annan sak jag funderar över, när det gäller psykiskt mående. Hur mycket är arv och hur mkt är miljö??
Nog med tråkigheter från mig, för stunden. Kram alla och ta hand om er <3